Han är den där sprudlande antikvitetsexperten på tv. Energiknippet som med yviga gester, snabbt tal och glimten i ögat värderar och berättar om olika föremål. Men Knut Knutson är också skogsägaren som älskar att slappna av med röjsågen och några timmars hårt arbete.

När Antikrundan nu drar igång en ny säsong är det den tjugonde i ordningen. Genom åren har programmet besökt nästan 100 orter och tv-publiken har stadigt legat kring två miljoner tittare. En av de experter som varit med under alla år är Knut Knutson. Vi tittare känner honom som passionerad expert på bland annat möbler, allmoge och modernt konsthantverk.

– Visst har jag ett extremt intresse av antikviteter, medger Knut. Men så har det inte alltid varit, trots att jag hade chansen att lära mig tidigt av far.

Knut växte upp i Sandsbro en liten bit utanför Växjö. Här hade hans föräldrar ICA-butik och när affären låstes klockan 13 på lördagarna for familjen ut i skogen.

– Far och hans bror hade en liten gård vid sjön Innaren. Dit åkte vi på helgerna och så fort vi kom fram gick far direkt ut i skogen med röjkniven. Han var mycket intresserad av att plantera, röja och gallra.

Knut minns att besökare som kom till gården ofta undrade varför det stod granar ända in på husknuten, när det kunde ha varit så fin sjöutsikt.

– Det här var på 1950-talet och far hade fått granplantor i bidrag av Skogsvårdsstyrelsen för att plantera igen åkrarna. När han var färdig hade han några hundra över och som sann smålänning kunde han inte bara kasta dem. Istället fortsatte han plantera ända in mot boningshuset.

Knuts far klagade ibland på att det var knepigt att få betalt för virket.

– Han kände alltid att han var i underläge mot virkesuppköparna. Men när Gösta Edström skapade Södra Skogsägarna förändrades mycket. Far fick så mycket mer i ersättning att han kunde betala gården genom att avverka den sämsta skogen. När sedan problemen kom för Södra var det en hederssak och en självklarhet för far att hjälpa till. ”Nu är det vår tur att ställa upp för Södra”, sa han.

Med en far som gärna arbetade i skogen, och som ägnade varje höst åt att hugga bränsle till huset i Sandsbro, var skogen alltid närvarande för Knut. Men den var inte något intresse. Idag är det annorlunda.

– Det vände när en av våra grannar i Sandsbro ärvde en gård och satte ut den till försäljning. Jag åkte och tittade och blev otroligt förtjust i huset. Men framför allt upptäckte jag alla de saker som följde med i köpet. Här fanns 600 glasplåtar med bilder av livet på gården under 1900-talets första hälft, och dessutom en ladugård full av prylar och gamla saker. En riktig skatt för en sån som jag.

Knut köpte gården och när han samtidigt blev ägare till drygt 58 hektar mark kom skogsintresset smygande, mycket genom att brodern Stefan inspirerade honom. Knut gick kurser och lärde sig grunderna, började avverka och plantera, kika efter granplantornas skott och förbanna de glupska rådjuren.

– Efter ett antal år blev även granngården till salu, en gård som för länge sedan hört ihop med min. Jag köpte den också och har nu drygt 130 hektar mark. Det finns naturligtvis massor att göra, men när jag väl är på plats handlar det mest om att slåss med gräset. Som tur är har jag god hjälp av en gammal kompis och Södraman, Karl-Erik Johansson, som bor i byn, och självklart också av min bror Stefan.

Gårdarna, skogen och den välbekanta miljön fungerar framför allt som avkoppling och skön rekreation för Knut.

– Jag älskar att komma dit. Att gå ut i ödemarkerna är något så underbart att jag knappt kan beskriva det. Stilla, lugnt och en absolut kontrast till det hektiska yrkeslivet. Och skogsarbetet gillar jag mer och mer. Men visst är det tufft för en som inte grovarbetar till vardags. Armarna håller på att värka ihjäl efter ett par dagar i skogen. Ändå är det maximal avkoppling, skrattar Knut.

Om skogen är hans fritid och vila så är det antikviteterna som är arbetet. Men samtidigt är de Knuts största passion, kanske till och med livsuppgift.

– Jag kunde ha börjat med antikviteter tidigare än jag gjorde. Far var mycket intresserad av småländsk kulturhistoria och besökte ofta bygdens original för att samtala och lära sig mer. Jag fick följa med på motorcykelns pakethållare men tyckte inte att de där gubbarna var så intressanta. Jag höll mig på avstånd och var nog mest rädd för dem.

Det var i Lund han verkligen fick upp ögonen för antikviteter och konstföremål. Efter att ha studerat juridik och museiämnen började Knut arbeta på Kulturen, lärde sig massor om antikviteter och kom så småningom till Bukowskis. Idag bor han i Uppsala och driver det egna företaget Uppsala Auktionskammare, som förvärvades efter en konkurs i mitten av 90-talet.

– Jag hade då länge lekt med tanken att skapa något eget, berättar Knut. Vi som arbetar med Uppsala Auktionskammare har verkligen lyckats. Från att ha omsatt 6 miljoner kronor det första året hade vi förra året en omsättning på 222 miljoner. Och vilka objekt vi har fått förtroendet att sälja!

Riktigt stor uppståndelse blev det i början av juni i år. Uppsala Auktionskammare sålde då Sveriges dyraste möbel genom tiderna, en lacksekretär från 1770-talet av Nils Dahlin.

– Samma sekretär var Sveriges dyraste möbel när den såldes 1984. Bara att få uppdraget var en hisnande känsla. Sedan kom ångesten för att inte lyckas och så den stora lättnaden, lyckan och stoltheten när klubban föll och priset slogs till 15,2 miljoner. Det tidigare svenska rekordet hade en Hauptbyrå som kostade 12 miljoner 1989. Även om vi nu hade förhoppningar om något riktigt stort, kunde vi aldrig drömma om en prislapp över 15 miljoner. Det var ett otroligt häftigt ögonblick.

Nu behöver inte antikvitetsföremål kosta flera miljoner för att Knut ska tycka att de är intressanta. Men när han värderar föremål kan han ibland märka att värdet styr hur människor uppfattar dem.

– Det är inte sällan som folk ser sina saker i nytt ljus när de känner till värdet. Det går prestige i dyra objekt och för många är det lättare att tycka om en sliten gammal möbel om de vet att den är värdefull.

När Antikrundan nu startar en ny säsong är det inte bara ett omtyckt tv-program som drar igång, utan också ett program som fört med sig en hel del goda saker.

– Folk har lärt sig att inte renovera lika hårdhänt, säger Knut. Originalskicket beveras allt oftare och man kastar heller inte lika urskillningslöst som man gjorde förr. Min farmor sa till exempel ”Vad ska du med all bråte till, pojk?” när jag började samla på gamla saker. Hon kunde inte alls förstå tjusningen med gamla bord och stolar. Idag vet i alla fall svensken att de föremål som står undanstoppade på vinden faktiskt kan vara värda en del pengar.

Text: Stefan Hedner